Peace in my mind, peace in my body.

Idag åkte jag och Dalalalalen ut till skogen direkt efter jobbet. Bästa.

Miljövänligt.

Imorse när jag steg upp från min pissiga natts sömn, så såg jag att jag under natten odlat två rediga ICA-kassar. Så från och med nu är det plastpåsefritt i vårat hem. Jag har ju dem alltid med mig!

Och som en sann optimist tänkte jag att ingen skulle se detta. Men det jag möttes av tre steg in på jobbet var:
-"Herregud vad trött du ser ut!".

Jaha. Då är det alltså officiellt. Jag är en väldigt väldigt trött människa.

Ignorera den fula bilden och fokusera på påsarna.

Är huvudet dumt, får kroppen lida.

Igår när jag skulle höja huvudändan på en säng överraskades jag av att patienten var tyngre än jag trodde och sängen inte lika smidig som de andra vi har.
Det slutade med att jag stod otroligt dumt när jag lyfte skiten. Idag betalar jag dyrt med smärta i ländryggen.

En naproxen är intagen, och effekten uteblev.

Men det blir nog bra ska ni se, har ju trots allt semester om 6 dagar! Så jag härdar ut.

Oh by the way!

Idag fick jag förresten kommentaren från en patient då det skrattades väldigt mycket ute i korridoren vid skiftbytet:
- "Vad roligt att det är så glatt där utanför! Det är viktigt för er att ni får skratta också!"

Åh vänta här nu! Pötsligt bubblar ett uttryck upp inom mig. Det kittlas! Och det känns så rätt!

In yo' face biatch!

I'm on my knees, waiting for an answer.

Halleda! Idag kände jag hur musten gick ur mig på jobbet. Klockan var exakt 15:08 när hjärnan tackade för sig, packade ihop och släppte ut varenda häst från stallet. Ingenting flöt på idag, utan allt skulle krångla mer eller mindre. Inget större, men liksom småjox heeela tiiideeen.

Alldels strax är Ludde framme hemma hos oss. Som jag längtat! Vi ska ha det så mysigt i helgen. Men först måste en arbetsdag avbetas. Sen är jag fri som en fågel över helgen. Hoppas bara jag får lite sovmorgon iallafall.

För övrigt laddar jag mentalt för en åtta dagars arbetsvecka med en ledig dag. Det kommer inte bli några problem. För jag belönas ju med detta:

Blonde moment.

Telefonen ringer. Ser att det är från Luleå och tänker "WTF?". Svarar.
- "Hallå?"
- "Hejsan! Mitt namn är ..... (Skriver inte ut namnen) och jag ringer från ......
- "Hallåå? Hallååååå?"
- "Hallå? Hör du mig?"
- "Nej". *Paus*

Sen lade jag på.

Blev du tappad i golvet varje år av tomten eller?

Något som slagit mig är, att det finns ta mig tusan surfittor överallt. Tänk om de kunde få ligga varje dag så att de inte skulle knata runt med Saharaöknen mellan benen och ta ut sin ilska på andra.

Vi hade exempelvis en anhörig idag som ansåg att vi var hemska människor som faktiskt satt och SKRATTADE i fikarummet, när det ligger SJUKA människor i rummen bredvid.

1. Vänta här nu... Jobbar JAG på ett SJUKhus?!?! Menar du att det faktiskt finns SJUKA människor på MIN arbetsplats?!
2. Förlåt att vi skrattade på vår RAST. Vi borde faktiskt arbeta på att se ledsna ut hela tiden. För det hjälper ju patienterna. Verkligen. Inte.

Och sen till något helt annat. What's up with the people som ÄTER lösgodis SAMTIDIGT som de håller på att plocka ihop en påse?!

Den siste idioten är för fan inte född ÄN.

As long as you love me.

Så här är det. Jag älskar mitt arbete. Jag känner att jag på något lyckligt vänster hamnade på "rätt" ställe på första försöket. Eller ja, jag tror ju på ödet, att det finns en mening med allt.
Vad jag älskar med mitt arbete som akutsjuksköterska:

• Patienterna!
• Jag lär mig hela tiden nya saker. 
• Jag vet aldrig vad som kommer att ske 
• Jag kan inte förutspå hur mitt arbetspass kommer att vara beroende på hur mycket patienter vi hade det senaste arbetspasset. 
• Jag får träffa alla möjliga sorters människor. 
• Jag skulle kunna hålla på en evighet. 

Men. Igår gick jag hemåt med tårarna brännandes bakom ögonlocket. Jag gråter inte framför andra, så med snabba steg och sänkt huvud rusade jag genom korridorerna och ner i kulverten.
Hela dagen hade jag blivit totalt sänkt av en "kollega" som ständigt arbetade med att trycka ner mig i skorna.

Och visst, jag var trött igår. Jag kanske var extra känslig. Men faktumet att alla andra som arbetade på samma pass, såg det jag kände. ALLA.

Det är inte okej.

Men. Nu försöker jag borsta av mig det, och använda mig av min lediga dag imorgon för att samla ny kraft. Sen ska detta glömmas bort, sorteras ner i en liten låda och läggas längst in i en garderob i min hjärna. Som råkar brinna upp.
... Garderoben alltså, inte min hjärna.
I framtiden kommer det vara någonting som gjorde mig starkare och klokare. Och framförallt gav det mig en värdefull kunskap. Behandla aldrig någon som skit. Vi har alla varit nya i början, precis som du.

Fegisen fegade sig ur de fegas spel.

Jaha. Jag vet att jag tjatar, men jag har inte jättemycket att rapportera till er.
Men jag tänkte berätta en sak som många kanske inte vet. Rätt så töntigt faktiskt.
Men högst aktuellt då jag börjat på en ny arbetsplats.
Facebook, ni vet.
Jag skickar ALDRIG en vänförfrågan. Över min döda kropp!

Varför? En gång gjorde jag misstaget och trodde att en gammal klasskamrat ville vara vän med mig. Men  jag fick kalla handen. Som jag skämdes! Sitta här och tro att vi faktiskt var vänner! Hah! Skärp dig Karolin, kamma dig! Det var bara en illusion. Pff.
Så gick tankegångarna i min lilla ärta till hjärna.

Sen dess har jag inte skickat en endaste vänförfrågan. Om inte någon uttryckligen sagt "Lägg till mig på Facebook!". Men det är knappt jag vill då heller.

Jag vet att jag är töntig. Men jag kan hantera det! Tror jag.

Jag har så mycket inom mig.

Men det ska inte publiceras på en blogg mitt i natten efter en intensiv arbetsdag.
Det kommer inte ut rätt då.

Jag sitter och är arg. På alla. Typ. Och vill ju liksom läxa upp er lite. Inte just du som läser kanske. Men jag vet inte.

Det är nog dags att tänka på refrängen, fancypancy som man är med orden och uttrycken.

För övrigt så lyckades jag och Daniel med en tårta idag. Det har inte hänt under hela vår tid tillsammans. Men jag vill inte prata om det. Misslyckanden är inte min grej. ;)
Nu är iallafall tårtan klar, och den ser grym ut. Sen håller vi bara tummar och tår att den smakar gött imorgon också.

Visste ni förresten att idag fyller flest personer år i hela Sverige? Många midsommarolyckor som skett. Hehehehehe. Midsommaren 1988 var ju en lyckträff. Det är viktigt att poängtera. Mycket viktigt.

Nä, nu rymde de allra sista hästarna ut ur stallet. Bär de kommer tillbaka, vet vi aldrig. Förhoppningsvis på måndag. För patienternas skull, menar jag.

Tjolahopp!


- Posted using BlogPress from my iPad

You got me begging.

Åh, åh, åh!
Det håller på att hända lite grejer här som gör mig så glad! Jag berättar när jag kan.

Annars har det inte hänt så mycket. Jag säger som Minne, det finns faktiskt inte så mycket att blogga om när man bara jobbar, äter, skiter och sover. Men jag älskar mitt arbete. Så är det. Men jag skulle ljuga om jag sa att det inte är jobbigt att stiga upp i ottan. I slutändan är det värt det i vilket fall.

Det var någonting jag skulle dela med mig av, därför jag loggade in. Men nu kan jag inte för mitt liv komma på vad det var. Det är nog meningen att jag  städa istället.


Nåväl. Off I go.

Vi gled isär.

Hej bloggen.
Det var ett tag sedan, jag vet. Jag tappade gnistan ett tag där. Och förmodligen gjorde alla läsare det också. Men jag är inte mer än människa, så låt oss göra ett nytt försök. Starta på en ny kula, du vet.
I och med detta så orkar jag inte skriva om upprörande TV-program,  som jag faktiskt hade planerat. Inte heller om min examen, Dubai, eller mitt nya arbete. Om, såklart inte, ni läsare misstycker. OM ni vill att jag skriver om något av dessa, kommentera då, och glöm inte att skriva vem du är.

Annars då? Jo, jag ligger här i sängen med en supersnarkande sambo (jättejättehögt alltså). But who can blame him? Stackarn sov dåligt föregående natt och jag tvingade honom till diverse aktiviteter efter att han kommit hem från jobbet. Eh nej, inte sex ditt snuskhummer! Vi gick ut på en promenad som blev onödigt lång eftersom min ventil på cykeln pajade.

Sen lagade jag mat, tacooos. Sen åt vi (NÄHE?!). Och sen pluggade jag inför min kurs/utbildning jag ska på imorgon. Jooråsåatteh, jag har ju blivit vuxen nu. Går på utbildningsdagar och shiet. Det ni.

Och nu upptäckte jag precis att jag är kissnödig. Såklart. Jag ligger ju gött, nerbäddad och allt. Pff.

Godnatt!

Ps! Sydde en klänning förra helgen och upptäckte att det faktiskt var riktigt trevligt. Därför råkade jag kanske klicka hem tyger och mönster för över tusenlappen idag. Uups!

Älskar

Burnin' down the house.

Gott nytt år, får jag väl börja med att säga!

Årets första dag började lugnt och sansat. Jag och Minne låg i varsin ände av soffan och pillade naveln den första halvan av dagen. Sen kom Erika och umgicks lite. Och när vi skulle till ICA kläckte jag idén om att vi skulle tända en varsin kinesisk lykta som egentligen skulle skickats upp i skyn på nyårsafton, men regn och blåst satte stopp för det.
Sagt och gjort, vi gick ut på gården och fick fyr på Minnes lykta. Innan hon släppte den så kom vi på att vi skulle gå ut mot gatan för att undvika att den fastnade i något av husen. Innan man släpper sina lyktor så ska man önska sig något, och Minne skrek i ren panik samtidigt som hon släppte den:
-Jag önskar mig att den inte fastnar i trädet och börjar brinna!

Och vad hände med lyktan?  Jo, den fastnar i trädet. Och börjar brinna. I ren panik drar jag med mig Räkan och Minne in bland några träd där vi gömmer oss i väntan på att ringa brandkåren eller inte. En gubbe gick förbi och tittade misstänksamt åt vårat håll, men märkte som tur var inte den brinnande lyktan på en av grenarna.

Under de få minuterna vi väntade på att den skulle slockna eller tända eld på hela trädet hann jag tänka tusen tankar om att det skulle vara så otroligt pinsamt att ha tänt eld på ett träd i bostadsområdet. Vad skulle grannarna tro?! Och vad skulle vi säga när vi ringde brandkåren?!

Som väl var slocknade den, men vi var alla tre nära på att bajsa på oss av nervositet där ett tag.

Tur att lyktan bara hade Minnes fingeravtryck om det blivit mordbrand eller liknande. Hahaha!