Oh by the way!

Idag fick jag förresten kommentaren från en patient då det skrattades väldigt mycket ute i korridoren vid skiftbytet:
- "Vad roligt att det är så glatt där utanför! Det är viktigt för er att ni får skratta också!"

Åh vänta här nu! Pötsligt bubblar ett uttryck upp inom mig. Det kittlas! Och det känns så rätt!

In yo' face biatch!

I'm on my knees, waiting for an answer.

Halleda! Idag kände jag hur musten gick ur mig på jobbet. Klockan var exakt 15:08 när hjärnan tackade för sig, packade ihop och släppte ut varenda häst från stallet. Ingenting flöt på idag, utan allt skulle krångla mer eller mindre. Inget större, men liksom småjox heeela tiiideeen.

Alldels strax är Ludde framme hemma hos oss. Som jag längtat! Vi ska ha det så mysigt i helgen. Men först måste en arbetsdag avbetas. Sen är jag fri som en fågel över helgen. Hoppas bara jag får lite sovmorgon iallafall.

För övrigt laddar jag mentalt för en åtta dagars arbetsvecka med en ledig dag. Det kommer inte bli några problem. För jag belönas ju med detta:

Blonde moment.

Telefonen ringer. Ser att det är från Luleå och tänker "WTF?". Svarar.
- "Hallå?"
- "Hejsan! Mitt namn är ..... (Skriver inte ut namnen) och jag ringer från ......
- "Hallåå? Hallååååå?"
- "Hallå? Hör du mig?"
- "Nej". *Paus*

Sen lade jag på.

Blev du tappad i golvet varje år av tomten eller?

Något som slagit mig är, att det finns ta mig tusan surfittor överallt. Tänk om de kunde få ligga varje dag så att de inte skulle knata runt med Saharaöknen mellan benen och ta ut sin ilska på andra.

Vi hade exempelvis en anhörig idag som ansåg att vi var hemska människor som faktiskt satt och SKRATTADE i fikarummet, när det ligger SJUKA människor i rummen bredvid.

1. Vänta här nu... Jobbar JAG på ett SJUKhus?!?! Menar du att det faktiskt finns SJUKA människor på MIN arbetsplats?!
2. Förlåt att vi skrattade på vår RAST. Vi borde faktiskt arbeta på att se ledsna ut hela tiden. För det hjälper ju patienterna. Verkligen. Inte.

Och sen till något helt annat. What's up with the people som ÄTER lösgodis SAMTIDIGT som de håller på att plocka ihop en påse?!

Den siste idioten är för fan inte född ÄN.

As long as you love me.

Så här är det. Jag älskar mitt arbete. Jag känner att jag på något lyckligt vänster hamnade på "rätt" ställe på första försöket. Eller ja, jag tror ju på ödet, att det finns en mening med allt.
Vad jag älskar med mitt arbete som akutsjuksköterska:

• Patienterna!
• Jag lär mig hela tiden nya saker. 
• Jag vet aldrig vad som kommer att ske 
• Jag kan inte förutspå hur mitt arbetspass kommer att vara beroende på hur mycket patienter vi hade det senaste arbetspasset. 
• Jag får träffa alla möjliga sorters människor. 
• Jag skulle kunna hålla på en evighet. 

Men. Igår gick jag hemåt med tårarna brännandes bakom ögonlocket. Jag gråter inte framför andra, så med snabba steg och sänkt huvud rusade jag genom korridorerna och ner i kulverten.
Hela dagen hade jag blivit totalt sänkt av en "kollega" som ständigt arbetade med att trycka ner mig i skorna.

Och visst, jag var trött igår. Jag kanske var extra känslig. Men faktumet att alla andra som arbetade på samma pass, såg det jag kände. ALLA.

Det är inte okej.

Men. Nu försöker jag borsta av mig det, och använda mig av min lediga dag imorgon för att samla ny kraft. Sen ska detta glömmas bort, sorteras ner i en liten låda och läggas längst in i en garderob i min hjärna. Som råkar brinna upp.
... Garderoben alltså, inte min hjärna.
I framtiden kommer det vara någonting som gjorde mig starkare och klokare. Och framförallt gav det mig en värdefull kunskap. Behandla aldrig någon som skit. Vi har alla varit nya i början, precis som du.

Fegisen fegade sig ur de fegas spel.

Jaha. Jag vet att jag tjatar, men jag har inte jättemycket att rapportera till er.
Men jag tänkte berätta en sak som många kanske inte vet. Rätt så töntigt faktiskt.
Men högst aktuellt då jag börjat på en ny arbetsplats.
Facebook, ni vet.
Jag skickar ALDRIG en vänförfrågan. Över min döda kropp!

Varför? En gång gjorde jag misstaget och trodde att en gammal klasskamrat ville vara vän med mig. Men  jag fick kalla handen. Som jag skämdes! Sitta här och tro att vi faktiskt var vänner! Hah! Skärp dig Karolin, kamma dig! Det var bara en illusion. Pff.
Så gick tankegångarna i min lilla ärta till hjärna.

Sen dess har jag inte skickat en endaste vänförfrågan. Om inte någon uttryckligen sagt "Lägg till mig på Facebook!". Men det är knappt jag vill då heller.

Jag vet att jag är töntig. Men jag kan hantera det! Tror jag.