As long as you love me.

Så här är det. Jag älskar mitt arbete. Jag känner att jag på något lyckligt vänster hamnade på "rätt" ställe på första försöket. Eller ja, jag tror ju på ödet, att det finns en mening med allt.
Vad jag älskar med mitt arbete som akutsjuksköterska:

• Patienterna!
• Jag lär mig hela tiden nya saker. 
• Jag vet aldrig vad som kommer att ske 
• Jag kan inte förutspå hur mitt arbetspass kommer att vara beroende på hur mycket patienter vi hade det senaste arbetspasset. 
• Jag får träffa alla möjliga sorters människor. 
• Jag skulle kunna hålla på en evighet. 

Men. Igår gick jag hemåt med tårarna brännandes bakom ögonlocket. Jag gråter inte framför andra, så med snabba steg och sänkt huvud rusade jag genom korridorerna och ner i kulverten.
Hela dagen hade jag blivit totalt sänkt av en "kollega" som ständigt arbetade med att trycka ner mig i skorna.

Och visst, jag var trött igår. Jag kanske var extra känslig. Men faktumet att alla andra som arbetade på samma pass, såg det jag kände. ALLA.

Det är inte okej.

Men. Nu försöker jag borsta av mig det, och använda mig av min lediga dag imorgon för att samla ny kraft. Sen ska detta glömmas bort, sorteras ner i en liten låda och läggas längst in i en garderob i min hjärna. Som råkar brinna upp.
... Garderoben alltså, inte min hjärna.
I framtiden kommer det vara någonting som gjorde mig starkare och klokare. Och framförallt gav det mig en värdefull kunskap. Behandla aldrig någon som skit. Vi har alla varit nya i början, precis som du.