Kom precis upp för trappen från tvättstugan. Släpade upp typ 50 kilo tvätt i kassarna. Nu ligger jag och flåsar i soffan och Lindsay ligger och knossar sig mot mig. Tvättiden är slut för denna gång och jag drar in den nytvättade lukten djuuupt in i näsan.
I vilket fall, tvättiden började redan klockan sju imorse. Jag vaknade redan vid sex när Daniel kom hem, han kom inte in till mig som han brukar, han stängde inte heller dörren för att inte störa mig. Och till råga på allt så började han skramla med kattmatskålarna. Redan där började irritationen inom mig stiga "Varför stänger han inte dörren för?! Fattar han inte att han väcker mig?! Jag ska ju för tusan upp om ett par minuter, kunde jag inte få sova hela tiden ut?!".
Sen ligger jag och vrider och vänder mig i sängen medan jag lyssnar efter om han sorterar tvätten. Jag hör ingenting, och irritationen stiger ytterligare.
Klockan blir kvart i sju, tio i sju och till sist fem i sju. "VARFÖR 'VÄCKER' HAN MIG INTE?! Han VET ju att jag ska tvätta klockan sju!!!". När klockan blir 6:57 kliver jag upp ur sängen med bestämda steg. I hallen står en förvånad Daniel, med noggrant sorterad tvätt i kassar och säger "Älskling, jag tänkte gå ner med första omgången så att du kan få sova ut lite. Gå och lägg dig igen sötnos!". All min ilska bara rann av mig, min snuttetuttipussälskling! Han KAN ju!
Min Daniel är bara bäst helt enkelt!
<3
- Posted using BlogPress from my iPhone
Hahahaha vad snopen du måste ha känt dig! så sött! <3
SvaraRaderaHaha, hade varit kul att se minen på mitt ansikte när jag stövlar ut med arga steg, i nattlinne och håret i en knut som lilla My.
RaderaHAHA ibland så kan dem ;)
SvaraRaderaJa du älskling ibland så blir inte allt som man föreställer sig både på gott och ont. Undra bara varför vi människor alltid ska ta allt i förskott, och på så sätt jaga upp oss.
SvaraRaderaDaniel jätte fint gjort av dig,det är sådan handlingar som uppskattas i vardagen. Kram till er båda.
Mor & Svärmor