Jag vet inte vad som ska sägas men jag säger det ändå?

Idag hade vi opponering i skolan, och fan vad svårt det är!
Man vill ju liksom vara ärlig och säga som det är, men hur ger man kritik på ett bra sätt på riktigt?
Visst man kan försöka bädda in det, men man vet ju att det är kritik ändå. Alla tar åt sig.

Hur kritiserar man sina nära och kära? När är det okej att säga ifrån och när är det okej att låta det bero? Hur mycket ska man kritisera? Minsta lilla grej eller endast allvarliga saker? Småsaker kan bli en stor grej ibland utan att man gör en höna av en fjäder. Många bäckar små säger man ju. Kritik är ett negativt laddat ord, och man ger det ofta för att den andre ska bättra sig eller hur? Blir man varse av sina brister eller förnekar man det?
Skitsamma.

Imorgon ska jag hem till Eriki för att plugga på flumtentan. Vi blev godkända iallafall på opponeringen.