Ibland tvivlar jag på mig själv, jag kan ingenting.
Allt låser sig. Min hjärna, mina tankar, min kropp.
Det sätter sig som en igel. Tvekan.
Sen kommer stressen som ett brev på posten.
Den sätter sig i min rygg. I min nacke. I mina axlar.
Ger mig yrsel. Jag är i ständig rörelse.
Ger mig tvivel.
Det är en ond cirkel.
What goes around, comes around. Och det är inte positivt.
Jag skapar min verklighet. Men vad är verkligheten?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Brukar det vara samma sak du stressar över varje gång det blir för mycket? I så fall har du stressat tillräckligt.
SvaraRaderaÄlskling sluta att tvivla du kan och du fixar allt, var stolt över dig själv och gå med huvudet högt. Älskar dig min goa unge men du måste själv tro på dig själv.
SvaraRaderaMassor med kramar din Mor.
jag finns, alltid! <3
SvaraRadera